Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

tisdag 15 mars 2016

Skrivargruppen tema 1

Deadline för första skrivuppgiften i Simpukkas grupp för kreativt skrivande är idag. Jag skrev texten ren för länge sen, bearbeta den lite i taget, men har sparat den tills nu. Temat var förståelse. Eller väl snarare brist på det. Texten är främst utgående från tidigare tankar. Ett försök att bemöta andras råd och kommentarer. Förklara hur de känns. Såhär blev den;

Oj vad jag önskar att ni kunde förstå!!

Tänk positivt, säger ni. Det går om du tänker positivt. Det blir som man tänker, som man visualiserar, som man föreställer sig. Om du tänker att det går, går det. Tänk positivt!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå hur illa det gör, för det tar bort min rätt att känna oro. Det ger skuldkänslor över min sorg, min dåliga tillit, mitt svaga hopp. Det gör ont.

Var nu lite glad, säger ni. Du behöver tänka på annat, leva lite, få lite vidgade vyer... Inget blir bättre av att du är ledsen, inte mår bra, bara tänker på den saken. Var lite glad!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att jag inte orkar med det. Att dethär fyller mej helt. Motgångarna behöver tid, rum och fokus. Sorgen behöver gås igenom.

Det finns ju annat, säger ni. Livet har en massa möjligheter, och dethär är bara en av dem. Varför sätter du då så stor fokus på det. Det blir nåt annat bra om det inte alls går.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det inte är så för mej. Inte just här, inte just nu. Drömmen om barnet är stark, viktig och allt omslutande. Det kräver kraft att hoppas.

Det måste ju gå, säger ni. Nästa möjlighet är en större chans, och då lyckas det ju säkert! Naturligtvis går det sen. Lita du bara på det. Procenterna är ju så bra med detdär…
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det ju inte finns några som helst garantier där. Ingenting som lovar nåt. Att jag inte kan, får och vill ha hoppet så högt i tak. Om inte…

Slappna av lite, säger ni. Att stressa hjälper ingenting, du behöver vara lugn, avslappnad. Kroppen fungerar bara då. Så bara du slutar stressa så fungerar det nog ska du se.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att oro och stress ohjälpligt finns med i bilden. Det är så stora saker på spel att rädslan ohjälpligt kryper in. Det är inte bara att släppa.

Tänk så skönt att vara singel, säger ni. Tid att bara vara hela tiden, tid att träffa vänner, tid att njuta av livet. Frihet i överflöd, göra egna beslut, gå vart du vill. Njut av det nu!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att ensamhet och längtan oftast tar överhand. Frihet är inget när den inte har motvikt. Introspektion blir uttröttande i längden.

Men nu är ju allt bra, säger ni. Ingen vård på gång, ingenting att vara orolig över, ingen sorg. Medan du väntar ska du bara låta allt vara. Inte tänka på det. Allt är helt bra!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att tankarna alltid är där. Längtan är närvarande, hela tiden. Att nån som är så viktig för mej inte går att åsidosätta, ens bara för ett tag.

Ge inte upp hoppet, säger ni. Det går när du minst anar det, du ska se att det går. Sen plötsligt, när du inte tänker på det. Så tänk inte på det! Fortsätt alltid hoppas bara.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att hoppet ibland är det tyngsta. Att det gör ont, väldigt ont, att fortsätta hoppas. Och “när du minst anar” är rätt omöjligt som singel.

Det är säkert nån mening med dethär, säger ni. Och det går så som det är meningen att det ska gå. Lita på att nån vet bättre än du, att det kommer att ordna sej, enligt meningen.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det bara gör mej arg. Att jag inte finner någon tröst i det alls. Det är som det är, det blir som det blir. “Meningen” vill jag inte höra om.

Har du prövat på xxx, säger ni. Du borde ju äta bättre, jumppa mera, bli lite i bättre skick... Pröva på akupunktur, homeopati, kinesiska örter, zonterapi... Finns ju saker att göra!!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att jag har kollat upp, jag har frågat runt, och jag har kommit till att jag inte orkar tro och hoppas på det. Jag har valt min väg framåt.

Men du kan ju alltid adoptera, säger ni. Det finns en massa barn i världen som behöver en förälder, så det är ju bara att adoptera ett av dem. Så gör du en god gärning då också.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det inte finns nåt bara när det gäller adoption heller. Att det är en lång, dyr, tung, osäker process. Och jag måst genom vården först.

Du är ju så ung ännu, säger ni. Det är ju klart att det går när du är så ung. Och du har ännu tid - det är ingen brådska nånstans alls. Ta det lugnt nu bara, det kommer i sinom tid.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det inte handlar om tid. Att det inte handlar om nu. Det handlar om rädslan över att kanske aldrig få bli mamma. Oberoende av ålder.

Kanske det är bäst såhär, säger mitt inre. Att det inte går är säkert ett tecken på att du inte ska bli mamma. Att du inte sku klara det ändå. Så kanske det är tur att det inte lyckas.
Och oj vad jag önskar att jag kunde förstå att det är rädslan och rationaliteten som talar. Ett sätt att skona mej själv från sorgen och bitterheten. Men längtan - den försvinner inte.

2 kommentarer:

  1. Vilken underbar text! Otroligt hur fint du kan samla alla tankar och få ner dem i skrift. Jag har varit där för x antal år sedan men säger ändå inte "jag vet precis hur det känns"...för det vet jag inte. Du är du och jag är jag. Jag vet bara att det river till i hjärtat då jag läser dina texter och klumpen i halsen är stor. Stora kramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj tack!! Både för den fina feedbacken och för kramarna! :) <3

      Radera